Tova stod alldeles stilla, lät Caoin nosa igenom henne från topp till to. Efter en noga genomsökning la hon försiktigt huvudet i Tovas famn, slöt ögonen och frustade nöjt. Tova tog långsamt upp ena handen för att inte störa henne och strök henne i pannan.

Det var en varm sommarkväll, solen gick ner i ett rosa skimmer och några syrsor spelade i gräset. Hästarna stod trötta i en flock medan Caoin hade vågat sig fram till henne, tillit.

Tova var ensam kvar på ridskolan, eller nej, ensam är fel ord, hon hade ju hästarna. Alltid hästarna i tankarna, alltid med och inte mot.

Bortifrån flocken gnäggade de på Caoin och hon lyfte huvudet och öppnade ögonen. Hästens ögon var stora och tittade på henne med en blick som ville säga allt det orden inte kunde. Hon buffade till henne i magen, en försiktig buffning för att säga, ”vi ses igen”. Tova log och såg Caoin skritta bort för att ansluta sig med de andra. Efter en sista vinkning gick hon till den röda cykeln som hon parkerat vid stallväggen. I sommarnatten cyklade hon hem, med en varm, underbar känsla som sakta spred sig.

Det var lördag, Tova skulle rida, veckans höjdpunkt. Hon steg ur sängen och gäspade stort, drog försiktigt de bruna ridbyxorna över benen och satte på sig en urblekt randig tröja. Hon tittade sig själv i spegeln och såg hur morgonsolen reflekterades i spegelns klara glas. Det mörka håret lockade sig ner över axlarna och de isblåa ögonen hade en speciell glimt. Hon granskade sig själv, visste inte om hon skulle gilla sig själv, visste inte om hon betydde något för sig själv, det var annurlunda när hon var med hästarna. Säkerheten kom med sig själv, där var hon alltid betydelsefull, alltid älskad. Där var det ingen som nämnde något om hennes utseende, där blev hon en del av något större.

På lätta steg tassade hon ner till köket. Mamma var vaken och hälsade henne godmogon med en kram. Klockan visade kvart i nio, halv tio skulle hon vara i stallet för att ha upprop. Tova tänkte komma lite tidigare än så, hon visste redan att hon skulle ha Caoin, ingen annan i hennes grupp ville ha henne så då kunde hon ändå borsta Caoin lite mer, göra henne till en rikig tävlingsponny. Ute var det svalare än igår och fartvinden var uppfriskande. Rida är som att cykla, lär man sig konsten, försvinner den inte i första taget.

Google bild

Har skrivit en början till en berättelse, (här ovanför då) får se om det blir någon fortsättning. En början är iallafall en början. Gillar ni sånthär, eller är det liksom ett inlägg man hoppar över?

//Amanda